Har redan hunnit vara hemma i två dagar nu. Det är skönt att sova i min egen säng, att äta svensk mat och att träffa alla nära och kära.

Det roliga är att allt är sig likt, allt är precis som när jag åkte för fem månader sen. Bortsett från att det är lite grönare nu och aningen mindre snö.

Sen blev jag ju faktiskt moster igår, igen. En liten Selma blev det!

Ska snart bädda ner mig i sängen för näst sista gången. För natten efter det bär det av. Då börjar resan hem igen.

Och nu helt plötsligt slår det mig hur kort tid jag har kvar. Hur lite jag kommer hinna med de här två dagarna jag har på mig innan jag ska åka hem.

En del av mig önskar att jag kunde stanna kvar.

Och den andra halvan känner en stor längtan över att få åka hem. För hemma väntar framtiden.

 

Jag sitter i bilen på väg hem efter att ha lämnat av barnen och sjunger med till radion som spelar på högsta volym. Det gäller att passa på. När barnen är med i bilen så uppskattas inte denna musik. Dessa tillhör en aningen udda grupp ungar, den sorten som gillar klassisk musik. Klassisk musik eller att själva skriksjunga i så höga toner som möjligt. Inte undra på att min hörsel börjar bli lite dålig.

Försöker varva ner lite gran. Musik hjälper ganska bra till det. Barnen var inte direkt på sitt bästa humör idag och deras föräldrar underlättar inte situationen heller genom att låta dom få som de vill bara de är tysta och gör som de ska. Naja, gör någonlunda som de ska.

Jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det kommer bli i framtiden. Bens inställning oroar mig. Han har en viss förkärlek till att kasta eller sparka stenar på parkeringsplatsen vid Leos Nursery. Idag var inget undantag. Jag sa ifrån, som alltid. Och förklarar att om han sparkar en sten så den träffar och skadar en av bilarna så kommer han hamna i trubbel.

Hans svar: No, you will.

Blir irriterad. Han är snart sju år. Han borde kunna skilja på rätt och fel. Börjar förklara att han inte kan göra någon annan ansvarig för hans egna handlingar och att om han tar sönder nåt så måste han ersätta det.

Hans svar: But they'll know I don't have any money so I won't be in any trouble.

Får förklara att nej, han har inga pengar så hans föräldrar kommer att bli tvugna att betala. Men eftersom det är han som orsakar skadan så kommer han visst hamna i trubbel. Han kommer bli tvungen att betala tillbaks till sina föräldrar på något sätt. Jag behöver ett bra exempel och något jag vet att han värderar oerhört högt är choklad. Så jag drar till med att han skulle bli utan choklad under väldigt lång tid vilket skulle innebära att föräldrarna sparar in massa pengar när de slipper köpa choklad till honom.

Hans svar: But then I just cry and annoy everybody and then they'll give me my chocolate.

Jag vet inte vad jag ska svara. Känner mig irriterad och arg. Arg på föräldrarna som tillåter en sån inställning.

Jag är glad att det inte är jag som kommer behöva ta hand om de här barnen i framtiden.

 

Sista jobbveckan är nu inledd. Bara fyra arbetsdagar kvar, sen fem dagar frihet i London innan det bär av hem igen.

Det jag ser fram emot mest med att komma hem till Sverige (förutom att träffa alla nära o kära igen) är att få äta ordentlig svensk mat!

 

Hade jag ju förväntat mig, men känner ändå en viss lättnad.

Så om en och en halv månad är jag student igen!

Wiho!