Är tillbaks på min överdimmensionerade luftmadrass, regnet smattrar utanför och jag kanpar ihärdigt på tangentbordet. Jag känner att jag sjunker längre och längre ner i luftmadrassen. Glider saknta djupare under täcket. Musiken i mitt öra söver mig och ögonen börjar kännas grusiga.

Kämpar vidare. Målet är nära. Bara lite kvar. Fortsätter mitt ivriga knaprande.

Motivationen är tydlig. Ser möjligheten att få återvända om så bara för en dag. Därför kämpar jag på.

Vill inte ge upp... inte riktigt ännu...