Vissa dagar är helt enkelt inte ämnade till att bli bra. Även om man försöker. Allt beror på hur mycket man bryr sig. Och jag råkar bry mig. Alldeles för mycket.

Ett besked eller en förhoppning som går om intet. Det går inte att inte bry sig. Besvikelse. Frustration. Värst är frustrationen. Känslan av att stå still och stampa på samma ställe. Att inte komma någonstans.

Jag försöker att inte bry mig. Försöker tänka positivt, så som man ska göra. För det finns ingen anledning att låte denna dag bli en gålig dag. Men, som sagt, jag bryr mig. Jag kan inte låta bli. Även om jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Kan inte låta bli att känna mig bitter. Känner irritation över mina förhoppningar.  För varför måste jag alltid hoppas på det bästa när jag inners inne vet att chanserna är så små?!

Låt mig då svackla en minut eller två. Låt mig fälla en tår. Låt mig känna mig värdelös för en stund. Snart tar jag mig samman och reser mig upp. Starkare. Fast beslutsam att jag ska klara det. För imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Och det är bara att inse. Jag kommer aldrig sluta bry mig. Det går inte.