Jag ligger i min säng och befinner mig i ett tillstånd någonstans mellan vaken och sovandes. Jag är väl medveten om världen runtomkring mig, men ändå sover jag. Jag befinner mig i någon form av dvala. En skön dvalasömn där personerna i drömmarna gör precis vad jag vill.

Jag måste vakna, det är dags att gå upp. Men tanken räcker inte till för att väcka mig upp ur dvalan, jag har ju ingen tid att pass. Är det då så viktigt att jag går upp? Villjan är inte tillräckligt stark, drömmarna håller mig kvar.

Jag vaknar och sträcker på mig. Vrider på huvudet och tittar på klockan. 10.57 lyser rött mot mig. Fan! Jag skulle ju gått upp vid åtta! Suckar. Bäst att gå upp nu då. Men ligger ändå kvar, en liten stund till bara.

Men imorgon. Då ska jag vara duktig. Då ska jag gå upp vid åtta...