Befinner mig i Trollhätan. Kommer befinna mig här några dagar. Har längtat hit och nu är jag här. Det känns bra. Äntligen.



Livet är bra.

 

Snart, snart, snart...

Ser fram emot det, förväntansfull.

Nu börjar det roliga.

 

Hur lyckas jag försätta mig själv dessa situationer?

Borde vara omöjligt, men det sker av någon outgrundlig anledning.

Kanske är jag för snäll. Eller feg är nog en mer korekt benämning. Rädslan för att säga ifrån och trampa någon på tårna. För det vore ju hemskt att vara den som gör någon annan ledsen.

Men i valet mellan att såra någon och att förlora mig själv, så måste jag ju välja det val där jag själv överlever.

Men hur kan det gå så långt utan att jag märker nåt? Helt plötsligt så finns det någon där som jag blir tvungen att trampa på tårna, bara för att jag varit för ouppmärksam.

Idag borde jag sagt ifrån...

 

På något sätt har jag flera gånger under dagen fått för mig att det är fredag idag. Dagarna går ju lagom fort utan att jag mentalt hoppar över en. Men på nåt sätt så vann jag ju en extradag nu, eftersom det faktiskt inte är fredag idag.

Imorgon, då det är fredag på riktigt, är det en vecka kvar till jag påbörjar min ledighet.

Eller arbetslöshet som vissa nog skulle kalla det.

Ska bli skönt. Hinna ifatt lite av alla projekt som jag har påbörjat. Umgås med när o kära. Ha kul och leva livet. Förbereda mig och längta.

 

Det gör vi om igen nästa år, men då stannar vi hela veckan.

 

När jag sitter i bilen påväg mot Trollhättan så slår det mig.

Känslan.

Hur tillfreds jag är med livet just nu.

Jag rår om mig själv.

Och bara mig själv.

Precis som jag sa att jag skulle göra.

Leendet sprids på mina läppar.

Nöjdheten spränger i bröstet.

Lycklig trallar jag med i musiken.

Jag lever livet.

 

Vädergudarna utlovade strålande solsken vilket jag gladde mig åt hejdlöst då jag äntligen skulle få möjlighet att njuta av solstrålarna!

Bada. Det var vad mina tankar inriktade sig på.

Dessvärre är avsaknaden av något sjöliknande i Mantorp rätt påtaglig. Stället saknar vatten överhuvudtaget om man nu bortser från bäcken i skogen, vilken är så liten att det är fysiskt omöjligt att bada mer än ett ben i taget.

I brist på badsällskap tillbringades dagen på en filt i trädgården med en bra bok framför näsan. Resultatet är tyvärr inte den där snygga solbrännan som jag hade hoppats på utan min hudton kan snart identifiera sig med en nykokt ktäfta. Föga förvånande visserligen, detta sker ju varje år...

Framåt kvällen får jag äntligen med mig badsällskap och baggen rullar iväg mot Västra Hargs-sjön. Regnet hänger vid det här laget i luften och vi skyndar oss för att få oss ett snabbt dopp.

Och snabbt blir det.

Tar ett steg ut i vattnet.

KALT!!!

Ett steg till.

Jag ska bada!

Hör så mullret långt bort i fjärran. Nu gäller det att sätta fart om det ska bli nåt bad.

Makar mig sakta men säkert mot djupare vatten. Mitt kära badsällskap lovar att jag kan få gott om hjälp till att doppa mig om det skulle behövas. Yttligare ett mullrande hörs.

Mitt badsällskap har nu doppat sig. Bästa att doppa sig självmant nu så jag slipper den utlovade hjälpen.

Ett djupt andetag.

Sänker kroppen under vattenytan.

Sen dröjer det inte många sekunder innan vi är uppe på land igen, ivrigt fumlande med våra kläder för att snabbt bli torra och påklädda.

Därefter vänder vi sjön ryggen och återvänder till baggen.

Årets första dopp är nu avklarat!

 

En pizza. En kall öl. En bra bok.

Avnjutes i pappas trädgård.

En perfekt avslutning på en intensiv dag.

 

Denna låt var en av många som min kära mor hade inspelad på ett band som vi brukade lyssna på i bilen när jag var liten. En mycket rolig låt tyckte jag och mina systrar då, och jag fnissar lite lätt även idag när jag lyssnar på den.

En låt som väcker minnen helt enkelt.

 

Igår morse fick jag ett sms.

"God morgon. Nu är bilen klar, besiktad å godkänd. Mvh Ingwar"

Lyckokänsla!


En överraskning som gav min dag den bästa starten.