Min första tanke så fort telefonen ringer är "jag har ingen ursäkt". Ska det vara så? Inte törs jag säga ifrån heller, att jag inte vill. Fast törs är nog fel ord. Det är väll snarare så att min goda uppfostran hindrar mig från att vara oartig och att avbryta mina åtaganden. Tackar så mycket för det. Men man ska ju vinna i det långa loppet om man är snäll och artig... kanske..
Det som stör mig mest är att jag blir orolig över hurvida de blir arga på mig om jag inte svarar eller säger att jag inte kan. Har ju bara varit där och jobbat en gång nu så de vill kanske ha valuta för pengarna de la på att lära upp mig. Borde strunta i det. Kommer ju inte direkt be om några referenser därifrån endå.

Men man behöver nog kanske dessa skitjobb för att inse att det finns något bättre för en där ute någonstans. Det gäller bara att komma på vad det skulle kunna va. Nån gång sitter man förhopningsvis där och tänker tillbaka på vägen dit. Hur mycket kommer då kännas nödvändigt? Tänk om man inser att mycket var bortkastad tid? Borde man inte ägna sig åt saker som känns värdefulla för en själv? Så man kan känna att ja, jag har gjort det bästa av mitt liv, jag ångrar ingenting!

Så vill jag leva. Så ska jag leva. 

Har kollat upp ekonomin och även om jag inte jobbar där i sommar så kommer vi överleva. Det jobbiga blir för mig att överleva utan att ha nåt att göra. Men jag tror nog att jag kan lyckas sysselsätta mig. Om inte annat kan man ju alltid hoppas på att jag får ett annat sommarjobb. Har ju trots allt några ställen som skulle kunna erbjuda mig något. Får vänta och se. Och så får vi se om jag tycker att de förtjänar mig.