Tack för leendet
Ligger i badkaret med skum runt omkring mig. Sjunker ner i badkaret så jag tittar upp i taket med öronen precis under vattenytan. Hör musiken från datorn strömma genom vattnet, det låter avlägset. Jag nynnar med men mitt nynnande ekar i mina öron och överröstar musiken. Så jag slutar. Tar ett djupt andetag och sänker huvudet under vattnet. Sätter mig genast upp och hostar lätt. Fick in vatten i näsan.
Minns när jag var liten och badade. Jag och mina systrar. Skum överallt ungefär som nu, bara att på den tiden fick vi plats tre i ett badkar. Nu får jag knappt platts själv. Lutar mig mot badkarskanten och sluter ögonen. Det här är härligt. Mysigt. Avslappnande.
Jag duschar av mig och går upp ur badet. Lindar in mitt blöta hår i en handduk och sätter mig framför datorn för att avsluta det sista för denna dag så jag kan gå och lägga mig. Ser kommentarerna från föregående inlägg och känner värmen inombords. Min kära familj. Jag är glad att jag har er!
Utmaningar
Vissa dagar är helt enkelt inte ämnade till att bli bra. Även om man försöker. Allt beror på hur mycket man bryr sig. Och jag råkar bry mig. Alldeles för mycket.
Ett besked eller en förhoppning som går om intet. Det går inte att inte bry sig. Besvikelse. Frustration. Värst är frustrationen. Känslan av att stå still och stampa på samma ställe. Att inte komma någonstans.
Jag försöker att inte bry mig. Försöker tänka positivt, så som man ska göra. För det finns ingen anledning att låte denna dag bli en gålig dag. Men, som sagt, jag bryr mig. Jag kan inte låta bli. Även om jag försöker intala mig att det inte spelar någon roll. Kan inte låta bli att känna mig bitter. Känner irritation över mina förhoppningar. För varför måste jag alltid hoppas på det bästa när jag inners inne vet att chanserna är så små?!
Låt mig då svackla en minut eller två. Låt mig fälla en tår. Låt mig känna mig värdelös för en stund. Snart tar jag mig samman och reser mig upp. Starkare. Fast beslutsam att jag ska klara det. För imorgon är en ny dag med nya utmaningar. Och det är bara att inse. Jag kommer aldrig sluta bry mig. Det går inte.
På återseende
Midsommarhelgen är nu över. Den spenderades i mitt kära Trollhättan, tillsammans med mina nära och kära. Det blev mycket god mat varvat med diverse alkoholhaltiga drycker, skratt och musik. Det blev några härliga och oförglömliga dagar.
Nu har den nya veckan börjat. Om så bara med en helvtimme. Jag är tillbaks i Linköping och inser att det är lång tid kvar innan jag återvänder igen. Många veckor kommer hinna förfluta innan jag återser alla kära vänner. Men i mitt bakhuvud gör en liten röst mig påmind om allt som ska hinnas med innan dess och jag inser att dessa veckor kommer gå väldigt fort. Snart är jag där igen.
Midsommardröm
Idag är det midsommarafton. Enligt gammal tro är natten som kommer magisk. Det är inatt alla flickor, under tystnad, ska plocka sju sorters blommor vid ett vägskäl och sedan klättra över sju gärdesgårdar, för att sedan lägga blommorna under kudden så kommer de att drömma om sin tillkommande.
Tror nog inte jag kommer ge mig på att prova denna gamla spåteknik. För var ska jag hitta sju gärdesgårdar att klättra över?
Hoppas på en trevlig kväll och natt. Ska ge mig ut och samla ihop blommor till en midsommarkrans att ha i håret under kvällen. Ska njuta av smaskig midsommarmat och mumsa jordgubbar hela natten lång! Sen ska jag dansa i månskenet och därefter sakta promenera hem i den ljusa sommarnatten.
Det kan gå
Är tillbaks på min överdimmensionerade luftmadrass, regnet smattrar utanför och jag kanpar ihärdigt på tangentbordet. Jag känner att jag sjunker längre och längre ner i luftmadrassen. Glider saknta djupare under täcket. Musiken i mitt öra söver mig och ögonen börjar kännas grusiga.
Kämpar vidare. Målet är nära. Bara lite kvar. Fortsätter mitt ivriga knaprande.
Motivationen är tydlig. Ser möjligheten att få återvända om så bara för en dag. Därför kämpar jag på.
Vill inte ge upp... inte riktigt ännu...
Tänk efter...
... vad får dig att le?
För vad är det jag vill...
Drömmer mig bort i min egen fantasi om allt jag vill göra. Planerar och funderar inför den närmsta framtiden. Längre fram klarar mina tankar inte av att sträcka sig. Det är en tid som är ovis och som kommer få vara ovis tills den närmar sig. Livet går inte att planera i detalj så lika bra att låta det va och ta det lite som det kommer.
Men viktigast av allt är att det är mitt liv. Det är det jag planerar för. Vad jag vill ha ut av mitt liv. Jag har bara mig själv och min egen lycka att tänka på. Åtminstonde försöker jag tänka så. Behöver vara lite självisk för att prioritera sin egen lycka eftersom det är lätt att andras lycka påverkas negativt. Och jag vet inte om jag är där riktigt än.
Just nu försöker jag bygga upp mitt "nya" liv och mitt "nya" hem. Men det går sakta. Befinner mig i någon form av ingemansland mellan då och nu. Vet inte hur saker och ting kommer att lösa sig. Jag hoppas på att det snart börjar falla på plats. För kan jag bara få vara jag för en stund så kanske jag kan se in i det ovisa och ana en viss klarhet.
Jag tog mig runt
Vaknade imorse och kände fortfarande av nästäppan. Men eftersom det kändes mindre än igår så fortsatte jag kurera mig och tänkte att det kan ju gå över tills det blir dags för start. Så blev att packa ihop mig och cykeln och bege mig till Motala.
Må hända att jag är lite korkad, men jag startade faktiskt med hopp om att nästäppan skulle släppa på vägen, men det gjorde den inte. Tog det lung och sälskapade med syster som typ inte tränat någonting. Men slutade med att jag cyklade ifrån henne. Tog sådär sex timmar att ta sig runt, men inte så illa för att vara otränad och förkyld!
Just nu sitter jag i soffan hemma hos syster och kollar på tv. Min tanke var ju att komma iväg ut idag så man kan vara lite social, men de planerna blev det inget av. Syster är halvdäckad och inte alls sugen på att följa med ut och träffa folk och eftersom det inte finns så många andra här som jag kan släpa med mig ut som sällskap så stannar jag snällt kvar här i soffan med syster. Och tur är nog det för min näsa är heltäpt och tröttheten börjar smyga sig på, de 10 milen börjar göra sig påminda.
Men endå...
Kan inte låta bli att längta ut.
Någonsin hört talas om endagarsförkylning?
Ligger utsträckt på en överdimensionerad luftmadrass på mammas vardagsrumsgolv. Ska snart sova för imorgon är det tjejvättern. Då är tanken att jag ska sätta mig på cykeln och trampa runt 10 mil. Det finns bara ett litet, litet problem.
Jag vaknade idag med tilltäpt näsa, ömhet i hela kroppen och min hals värker till och från.
Ja, ett litet problem...
Det sägs ju att det inte är så bra med fysisk aktivitet när man är förkyld. Jag har kurerat mig hela dagen, för imorgon måste jag vara frisk! Det är ju värt ett försök och jag är inställd på att jag ska cykla imorgon. Har varit och hämtat ut nummerlappen, köpt energipulver och har med mig cyklen hem till mamma. För om det går så ska jag starta!
Det återstår bara att se hur jag mår imorgon...
En balansgång genom livet
Kan inte låta bli att känna att jag har tappat balansen lite. Ungefär som när man halkar på vinten och står o svajar precis innan man hittar fotfästet igen. Eller så faller man.
Det är lite lustigt hur livet bara förändras så plötsligt. Från den ena stunden till den andra. För ett halvår sedan planerade jag för ett helt annat liv än vad jag gör idag. Och det är jag glad för. De flesta förändringar är till det bättre, även om de skakar om ens värld för en stund.
Var inte länge sedan jag befann mig i Trollhättan, det är ynka fem dagar sedan jag åkte därifrån. Men dessa fem dagar känns som en väldigt lång tid. Har haft fullt upp sen jag kom hit. Och på nåt lustigt sätt så har jag nog redan vant mig vid att leva här. Det är bara saknaden efter det liv som jag lämnade i Trollhättan som biter sig fast lite. Saknar alla mina nära och kära som jag lämnat där borta. Tröstar mig med att jag kommer att återvända någon dag, även om det bara är för ett besök.
Just nu är livet rörigt. Jag bor på en tältsäng och i ett antal resväskor. Längtar efter att få nåt eget så jag får lite ordning på allt. Framtiden är ju inte helt säker, även om jag är tror att jag vet hur det blir. Kommer ställas inför en hel del val framöver känner jag, och hoppas jag väljer rätt. Så jag hittar fotfästet igen. För vem ska fånga mig om jag faller?
