Jag har alltid tänkt som så att jag är dålig på att ta konflikter. Att jag undviker dom. Och lite sant är det nog, för jag tycker verkligen inte om att vara osams med folk.

Men den här veckan har ju varit full av irritation och ilska. Och med tanke på att jag skulle bli tvungen att möta de jag var irriterad på så kändes det ju som om nånting måste hända. Alternativet var ju att antingen låssas som ingenting eller att säga som det är.

Vi i gruppen bestämde oss att säga som det är, men efter redovisningen. Tydligen hade väll de två vi va irriterade på hoppats på att den andra metoden hade funkat, för de sa ingenting.

Så efter redovisningen så sa vi att nu måste vi snacka med dom. Men vi hade lite annat att kolla upp också och sen verkade det som om vi skulle gå hem, och då var förslaget att vi kulle snacka med dom ikväll, men det kändes inte rätt. Så jag sa att vi måste ta det nu, drar vi ut på det så blir det bara värre!

Så vi snackade och nu har vi väll slutit nån form av fred.

Jag kanske inte är så dålig på att ta konflikter trots allt. Det var ju faktiskt jag som tyckte att vi skulle reda ut det på en gång istället för att vänta och riskera att allt blir värre!