Idag hade jag goda förhoppningar om att min barndomsdröm om att få ta båten till skolan (eller jobb, som det snarare är i dagsläget) skulle slå in.

Straxt innan eftermiddagsfikan börjar det mullra riktigt ordentligt. Inte åskmuller, utan något annat konstigt muller. Jag tittar upp och ser en tjock, tjock gardin av regndroppar utanför fönstret!

Oj! Kan det verkligen regna så mycket? Ja, ja, det slutar väll snart. En störtskur varar inte så länge. Men det höll i sig. Jag går till fönstret och ställer mig och tittar ut på alla människor som flyr undan regnet ute på gatan. Rätt onödigt att de springer. De är redan så blöta som de bara kan bli.

Resten av mina arbetskamrater kommer och gör mig sällskap och vi är alla lika fascinerade av att det kunde regna så mycket. Så där stod vi i fönstret och vinkade till de stackare som sökt skydd i entrén till åhlens.

Jag får motstå frestelsen att springa ut och dansa i regnet.

Men tyvärr så slutade det ju regna så småningom så inte blev det till att åka båt inte. Inte för att jag vet hur det skulle gå till. Jag har ju ingen båt.